”alkemisten” 2005
målardrömmen
Jag minns den väl, glädjen jag kände i skolan under tecknings-lektionerna. Vid sidan av gympan var teckningen det bästa jag visste … men någon gång under gymnasietiden gick dock sedan något ”snett”.
Det finns nämligen inga teckningsminnen alls från de åren, och varför pennorna gömdes, och alla bilder slängdes … ja, det vet jag inte, även om jag kan ana.
Antagligen …. gjorde jag som så många andra tonårsbarn med underbara, vilda drömmar ; … grävde ner dom för att slippa ångesten och rädslorna över att aldrig vara ”tillräckligt bra”. Den ”inre domaren” var, i mitt fall, skoningslös … under många år undvek jag smidigt uttryck via block och staffli. Längtan var totalt förträngd.
Till slut kom den sakta upp till ytan. Det var under ett fantastiskt år, som jag tillbringade i Väst-Indien i mitten av 80-talet. Jag var 35, hade nyligen utbildat mig till zonterapeut och massör i Stockholm, och drömde om att ”göra karriär” på kryssningsfartygen därborta.
Istället började jag ”hänga” i konstnärskretsar i Santo Domingo, huvudstaden i Dominikanska Republiken och stortrivdes. Där, sittande i en gungstol på en stor terass under ett magnifikt papaya-träd, började jag rita. Snabbt noterade jag hur gott detta gjorde mig, både i min ofta värkande rygg och i mitt sinne.
Väl tillbaka i Göteborg, där jag valde att öppna min hälso-mottagning ”Bodyharmony-kliniken”, tog jag tag i målardrömmen mer seriöst. Först skissandet, sedan akvarellen …. så småningom min stora hemliga dröm ; oljan !
Jag tillät skapandet att vinna terräng i vardagen. Det var nytt, kändes spännande … och det var svårt. Stunderna präglades ganska ofta av betydliga doser självkritik, både mot det som kom fram på papperet och på duken, och mot själva faktumet att tid lades på ”något så onödigt”. Under vissa perioder både slängde och brände jag upp mina målningar !
Nyfikenheten vann dock, som tur var, många gånger kampen med domaren, när denne gjorde sitt bästa för att få mig på ”bättre tankar”.
”sökande ljuset” 1999
Det blev en del kurser förstås, och inspiration plockade jag från många olika håll. Från naturen, de vilda molnen på himlen, från bergen och från Lappland … och självklart från ljuset, hettan, och flamencon i Spanien, där jag tillbringade några år efter millenium-skiftet.
Under dessa år studerade jag olika tekniker i flera olika skolor, och insöp mycket ny kunskap, bl.a om hur färgerna blandas och hur dom samspelar med varandra .
Jag deltog också i längre s.k. ”meditationsretreat” i Pyreneerna, och började ta in filosofin mera i mitt dagliga liv. Skapandet lämnade långsamt prestationen och blev istället avslappnande och angenämt.
Sedan hemflytten från Andalusien i södra Spanien har jag mest lockats av tystnaden på landet för att kunna hålla igång måleriet, och de senaste åren har min ateljé legat i Ulricehamn.
Måleriet har blivit mer och mer meditativt, och där, i stillheten … har det fötts som ska födas.
Vilandet i processen har blivit viktigare … och ihopkopplingen av livet, filosofin och själva skapandet är gjord på allvar. Mitt måleri har blivit ett självklart. Drivkraften kommer och går, men jag känner tydligt hur drömmen bara blankt vägrar att grävas ner på nytt eller bortprioriteras!
Just nu, denna helt galet upp och nervända … och på många sätt tragiska, 2024, känns måleriet mer viktigt än någonsin tidigare.
/ Peter
…… i ateljén, Ulricehamn